Charlecote

Det måste ha varit en mycket speciell upplevelse att vara barn på ett av de stora engelska godsen. På tiden före tv, datorer och iPod måste underhållningen fyllas av fantasin...

Det var en tid när barn skulle ses, men inte höras, och när barnen gjorde det de blev tillsagda. Den tiden är väl oåterkalleligen förbi, men det var den inte när barnen växte upp på Charlecote i början av förra århundradet.

Charlecote ligger vackert mitt i en stor park med rådjur. Floden Avon löper stilla och lugnt genom parken och fortsätter tills den når Stratford inte så långt därifrån. Det stora huset byggdes någon gång på 1550-talet, men åtskilliga generationer av familjen Lucy bodde här redan innan dess.

Det första man ser när man kommer in i Charlecote är den imponerande hallen. Här blev den första Thomas Lucy dubbad till riddare 1565 och här mottogs drottning Elizabeth I, när hon kom på kungligt besök 1572. På alla väggar hänger målningarna tätt, för i ett hus som detta måste det med nödvändighet finnas en massa konstverk och porträtt av familjen.

Charlecote Westmidlands
©National Trust Images/John Millar;

Det finns också många skulpturer, konstföremål och vackra möbler, som under årens lopp har köpts in speciellt till Charlecote. I biblioteket finns en särskilt fin boksamling och mitt på golvet i det stora vardagsrummet står den stora, förgyllda harpan, som Mary Elizabeth Lucy spelade så vackert på.

Men allt det fina var inte till för barnen. Tjänstefolkets flygel byggdes 1829 och barnrummen låg inte i det stora huset utan på första våningen i flygeln, ovanför köket. För barnen betydde det en större frihetskänsla, eftersom man hade större möjlighet att slippa föräldrarnas stränga krav och blickar.

Så snart föräldrarna var ute sökte sig barnen ner till tjänstefolket. Här kunde de kela med katten, som bodde i stallet och annars aldrig fick lov att komma in i huset, och de kunde prata med butlern och övriga anställda. På sommaren såg barnen sin chans att sno åt sig en bit kaka eller ett stycke frukt, för barnen åt inte samma mat som de vuxna. De åt inte heller tillsammans med de vuxna, utan fick i stället maten uppburen till sitt rum av en piga.

Charlecote Westmidlands
©National Trust Images/John Millar; 

Man skulle kunna tro att tillvaron på ett stort herresäte var ett äventyr, men så var sällan fallet. Äventyr var något man skapade själv. Upplevelserna måste man hitta i huset eller i den stora omgivande parken. Uppfinningsrikedomen saknade gränser, och även om de flesta av tjänstefolket stod på barnens sida, fanns det då och då några som skvallrade för föräldrarna.

Barnen hade stor respekt för sina föräldrar, i synnerhet för fadern, som för det mesta höll sig på sitt kontor. De smög förbi hans dörr och talade med viskande stämma för att inte utlösa några förmaningar. I trädgården kunde de röra sig mer fritt. Och bortom trädgården låg den stora parken och bortom den låg gårdarna och byn, där de då och då mötte andra barn.

De stora pojkarna skickades på internatskola, medan flickorna och de mindre barnen undervisades hemma av en guvernant. Sommaren var den bästa tiden, och så julen förstås, eftersom ledigheten inte bara betydde färre plikter och mer frihet, utan också att alla barnen fick vara tillsammans igen. En syskonskara på ett stort herresäte kom ofta mycket nära varandra, för de var också varandras bästa vänner och lekkamrater.

Dagarna gick åt till att leka i parken, spela cricket och krocket och till att bygga en koja i parkens största träd. Barnen kunde också fiska i floden eller göra ridturer, och på sommaren gick de långa promenader för att hitta nötter och bär i snårskogen i parkens ytterkant. Om det var för kallt att vara ute, fanns det gott om plats för lugna inomhuslekar, och när det var middagsbjudningar smög barnen fram för att få en titt av det fina bordet med damastduk och silverkandelabrar.

På Charlecote låg det stora köket i flygelns källare och där fanns också grovköket och skafferiet. Pumpen vid sidan av fönstret till grovköket levererade vatten från en brunn, och det gick åt mycket vatten till att tvätta de stora mängder potatis och grönsaker som skulle användas i köket.

Ugnen var vedeldad och när värmen var tillräckligt hög bakade man bröd och därefter, när den inte längre var fullt så het, bakade man mjuka kakor, bullar och småkakor. Det fanns också en islåda, som man kunde fylla med is från den vinterfrusna floden, och isen förvarades i ett underjordiskt ishus ute i parken.

Charlecote Westmidlands
©National Trust Images/Andreas von Einsiedel; 

Själva köket var ett stort rum med högt i tak som flödade av ljus från de många fönstren. Här hängde nyputsade kopparföremål på väggarna och köksbordet skrubbades dagligen med vit sand och salt, medan eldstaden hölls fint svart med en blandning av grisfett och salt.

När maten var färdiglagad och skulle serveras ställdes de fyllda faten och terrinerna på brickor, som bars hela vägen upp till familjens matsal. Det var en bit att gå, så det var viktigt att hålla maten så varm som möjligt, och därför förvärmde man tallrikarna i ett av de stora värmeskåpen.

Vid sidan av köket låg stövelrummet, vedrummet och tjänstefolkets vardagsrum. Det fanns också en sadelkammare, ett brygghus och ett tvättrum, där man kokade kläder och dukar i stora kopparkar. Det var väldigt vanligt att herresätena hade sitt eget brygghus, för öl var att föredra i en tid när vattnet inte alltid var drickbart.

Charlecote Westmidlands
©National Trust Images/John Millar; 

Som tysta skuggor såg en liten här av tjänstefolk till att allt fungerade i det stora huset. Familjen brydde sig knappt om att personalen serverade och att betjänterna skötte deras kläder, eller att pigorna städade och fyllde kakelugnen med ved eller koks. Och som små skuggor utnyttjade barnen varje tillfälle att slinka ut i köket, lockade av den sköna värmen och den härliga doften av nybakat bröd.

Denna artikel är ett gästinlägg, skrivet av Mia Folkman från Anglofilia